Privat censur

Inbrottstjuvar följer med Facebook | svenska.yle.fi
Brukar inte blogga speciellt mycket under sommaren men här en liten fundering. Jag brukar vara bekymrad över upphovsrättsmaffians försök att censurera nätet. Jag brukar även fundera på skolors inställning. Vad jag inte tänkt på är är övriga privata aktörers inverkan. Om man inte kan skriva att man reser iväg på sociala medier kan man ju inte heller berätta vad man gör där eller lägga upp en bild. Egentligen räcker det ju inte heller att man låter bli eftersom avsaknaden av "hemmauppdateringar" kan avslöja att man är bortrest...
Helt ok att komma med rekommendationer för visst är det bra att få folk att tänka på saken men att bestraffa folk som semesterbloggat ekonomiskt låter lite långsökt. Då är det skönt att höra att man i Finland ställer frågan " Hur kan vi bevisa att tjuven som vi eventuellt inte ens får fast har fått informationen via Facebook?" Kanske vi fortfarande har nån form av frihet trots allt.

En film om ungdomars användning av sociala medier

Roligt med en film som visar hur det är istället för att vis hur nåt går på tok.



Av Pedagogiskt Centrum (Creative Commons Attribution-ShareAlike )

Nätbaserad grundskola

I höst startar Finlands första nätbaserade grundskola, Feeniks-koulu (på finska). Tjänsten har funnits sen 2005 men fr.o.m. hösten ska där finnas allt man behöver för att bli hemskolad med nätstöd. Just nu verkar den ha sju elever i ålern 10-14. Ska bli intressant att hålla ett öga på.

Facerape-juridik

Läste om 15-åringen som åtalats för att ha publicerat saker med en "kompis" Facebook konto. Är inte riktigt säker på att rätten alla gånger är rätt ställe för detta (därmed inte sagt att det är fel alla gånger heller) men började fundera på juridiken. Hittade en advokatbyrå på Facebook som där svarar på frågor och skickade in följande:
"Hittade följande artikel från Sverige. (http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.450821/15-aring-polisanmals-efter-en-facerape) 15-åring anmäls för "Facerape". Funderade på följande. Facerape är ju oftast att du utnyttjar det att någon inte loggat ut från sitt konto eller gett ut sitt lösenord. Är det fortfarande ett brott? Om jag tar mig in i en olåst lägenhet utan lov är det väl ändå inbrott? Gäller samma digitala rum?

Vad skulle kunna tänkas vara utgången i ett sånt här fall i Finland om utövaren är under 15 och inte straffmyndig? Eller ännu intressantare, om personen är under 13 och kontot alltså är falskt?"

Ska se om jag får svar.

Tillägg:  Ett svar på en förkortad fråga finns nu publicerat (31.5. 2012):
En person under femton kan inte straffas utan de åtgärder som kan tas till går via de sociala myndigheterna, Om personen som olovligt använder kontot är över 15 år kan ma anmäla detta och straffet kan vara böter eller fängelse högst ett år. (Sades inte rakt ut men jag tolkade det som att det även gäller utnyttjande av att nån glömt att logga ut.)

De som står utanför

Ny Digidelrapport om Internetanvändning "De som står utanför". Föga överraskande är det pensionärer som är den största gruppen som står utanför. Det som bekymrar  mig lite är att  ungefär 30 procent av icke-användarna är yngre än 65 år. Det som mycket bekymrar mig är att lärare utgör den största gruppen akademiker som inte använder Internet. Hur kan det bli bra när den grupp som använder minst ska undervisa den grupp som använder mest? Blir det inte lite svårt för dem att förstå varandra?

Datorn -Vår gemensamma fiende?

I helgens medieskörd har jag fastnat på en sak. Alltid när nån negativ utveckling sker är det "datorns" fel. På Stafettkarnevalen uttalade sig folk om att det är "datorns" fel att ungdomar inte inte idrottar och  insändare i tidningen protesterade mot e-tidningar och försvarade tidningsprasslet. När sedan tragedin i Hyvinge inträffade fanns det genast diskussioner på Facebook om dataspel (folk ångrade att de köpt spel som gör deras barn våldsamma) samt förklaringen att det är klart att unga mår dåligt eftersom de hänger på nätet hela nätterna och inte är ute och leker. Man funderade t.o.m. om det var dataspelen som lärt utövaren skjuta...
Var världen verkligen våldsfri före webbens genomslag på 90-talet? Inte vad jag kommer ihåg.
Som jag kommer ihåg det fanns det i de idrottsföreningar jag var med i en massa deltagare som absolut inte ville vara där men det fanns inte så mycket annat i en liten stad. Nu finns det. Jag kommer även ihåg att folk var våldsamma då jag gick i skola på 80-talet trots att ingen spelade våldsamma dataspel på den tiden eftersom de ínte fanns.
Är det samma som vi är rädda för med e-tidningar och liknande utveckling? Att det ska ske en ny våldsutveckling eftersom man inte längre prasslar med papperstidningar? Nu är det dags att vi alla skärper oss och slutar försöka hitta enkla lösningar på svåra problem och generalisera människor. Sånt gör bara att vi missar de verkliga problemen och därmed chansen att göra situationen bättre.

Stora piloter eller små bitar?

Deltog i början på ett kick-off seminarium för ett IT-samarbete mellan några kommuner. Riktigt trevligt ordnat och ett bra program. Dock märker jag att det är samma saker som kommer upp på varje liknande tillfälle och det har de gjort de tio år jag jobbat med detta. Det gör dem ju inte mindre sanna för det för visst är det sant att vi behöver följa med vår tid, att teknik föråldras snabbt så vi ska koncentrera oss på pedagogik o.s.v. men varför kommer vi inte vidare? Varför står vi på samma ställe?
Sista talaren, Anssi Tuulenmäki, kom med en bra poäng. Bra så eftersom har var på plats i rollen av inspiratör och det är nåt som borde finnas mer av.
Han kritiserade tanken med stora pilotprojekt. Dessa har ofta ingen grund att stå på för man har inte skapat sig en bild av behovet/läget. De kommer igång stort men fungerar inte direkt och faller som ett korthus. Eftersom man försökt en gång så är det ju ingen idé att sedan försöka på nytt.. Som exempel använde han killen som funderade på att starta en webbshop för skor. (nämner inte vilken så blir detta inte ett reklaminslag). Istället för att bygga upp en tekniskt svår affär och köpa en massa skor på lager så gick han runt i affärer och fotade skor. Lade upp dem på webben och när nån ville köpa gick han till affären, köpte skor och sålde vidare. Enkelt och utan risk att bli sittande med en massa skor.
Själv har jag ofta kritiserat det att man petar omkring utan vision av vad man man vill åstadkomma. Kanske sanningen ligger där mitt emellan. Jag har skaffat mig en stor erfarenhet av vad som fungerar eller inte fungerar och vad det finns en efterfrågan på eftersom jag på gräsrotsnivå försökt mig på en massa grejer. Denna kunskap är dock inte välkommen i stora projekt har jag märkt. Där vill man ha stora visioner och blandar man in saker som användare blir det genast svårare. När det stora projektet sen misslyckas kan man säga att efterfrågan saknades och behöver inte göra nåt på ett tag igen.
Tydligen borde man hitta nån form av ballans. Testa först med nollbudget och enkelt för att se om det är nåt att ha. Om det visar sig finnas potential så tar man det ett steg vidare. I det sedan är det bra läge att sätta in de stora resurserna.  Helt enkelt bygga upp från smått och sedan lägga ihop bitarna till nåt stort. Utan att bli sittande med en massa skor i storlek 34 då man hade behövt 44:or.