Premiär för ett gammalt inlägg

Detta inlägg skrev jag för knappt tre månader sedan till en annan blogg men eftersom det inte publicerats där och jag inte lyckats få svar på om man tänker göra det så lägger jag nu ut det här istället. Den lilla del av mig som ibland flyger iväg i fantasin tänker att det kan bero på att det verkar vara lite tabu att röra om i tankesättet hur vi förhåller oss till våra (finlandssvenska) tidningshus och förlag. Den större delen av mitt ego som är mer jordnära inser dock att det troligtvis beror på att folk haft mycket att göra runt årsskiftet och helt enkelt inte hunnit. Hur som helst, här följer ett knappt tre månader gammalt inlägg:

Likheter med riktiga världen.

Jag har med stort intresse följt med diskussioner om tidningars gratismaterial på webben. Närmast deras vara eller inte vara och om så hur. Mest intressant finner jag likheter med det som vi i skolorna tampats med ett bra tag.
En av våra stora dagstidningar beslöt att införa en betalmur enligt en modell som fungerat på flera andra ställen. I korthet så får man läsa ett antal nyheter gratis (fem) men sedan är det stopp om man inte betalar för sig. Denna modell tror jag är lyckad eftersom man då fortsättningsvis kan länka till artiklar och diskutera dem från olika slags social media. Så det kan nog fungera. Ett annat tidningshus bestämde under hösten att man måste registrera sig för att kunna läsa deras nyheter på webben. Gratis men obligatorisk inloggning oberoende av hur du hittat till sidan. Detta för att kunna rikta reklam och på det sättet finansiera nyheterna. Detta sätt är jag lite skeptisk till men på det området finns det större experter än jag. Men gemensamt för båda är att man funderar på finansiering. Att skapa nytt för webben är kanske inte så dyrt men man sitter fortfarande där med en papperstidning som ska göras och distribueras. Kanske man även har en e-version av tidningen och en version för olika pekdatorer och läsplattor. Förutom denna webb. Nu har jag redan nämnt flera likheter med skolor men kanske ska peka ut dem lite närmare.
Även i skolor har vi svårt att skiljas från gamla format. Hur många skolhus har lyckats göra sig av med alla VHS-spelare, OH-apparater och C-kassetter? Vanligtvis finns dessa gamlingar kvar trots att t.ex. VHS i resten av världen gett plats åt DVD som i in tur gett vika för diverse andra format. På allvar, var kan du hitta en C-kasettspelare annanstans än på mässor riktade till undervisningen? Precis som för tidningarna medför detta extra besvär både för användare och producenter av innehåll. Vilket format ska man satsa på? Satsar man på alla har man inte råd och resurser att göra det ordentligt.  Eftersom pengarna tryter börjar man sedan fundera på vem som ska stå för kostnaderna.
Tidningarna har inte speciellt mycket bra material på webben som man inte hittar annanstans. För att kunna producera nytt material behöver man pengar. Nu skulle gärna tidningshusen se att folk betalar för webbmaterialet så att de sedan har råd att börja producera material. (Samma tankesätt har jag stött på gällande lokaltrafiken. Folk borde börja åka buss så att man har råd att sätta bussar i trafik.)
För mig låter detta bekant vad gäller produktionen av e-läromedel. Åtminstone på finlandssvenskt håll är marknaden liten och marginalerna små. Därför hamnar vi lätt in moment 22 situation. Förutom att vi måste bestämma i vilket format det ska vara (Flash favoriseras ofta av diverse orsaker trots att det knappt stöds längre men det återkommer vi till en annan gång) så har vi problemet med finansieringen. Dessa läromedel ersätter sällan något annat utan är en tilläggskostnad för skolorna. Producenterna måste fortsättningsvis göra böcker så de sitter fast med höga tilläggskostnader för utvecklingen.  Skolorna köper bara om produkten bevisligen är bra och fungerande medan producenterna vill ha betalt för produkten så att de får tillbaka sina pengar de satsat i utvecklingen genast då den kommer ut på marknaden. I detta skede lider den vanligtvis av en del problem och det tar tid för nytt material att komma till sin rätt i undervisningen. Kostnaderna känns alltså orimliga i början för skolor så man avstår. Vad göra åt detta?

Tre (lätt förenklade) förslag:

Crowdfounding. Användarna betalar in pengar på förhand för material de är intresserade av. Man betalar vad man tycker det är värt och samlas det in tillräckligt mycket pengar produceras materialet, annars inte. Garanterar att bara sånt som används produceras.

OpenSource. Skippa mellanläget med förlag och producenter. Ge resurserna direkt åt lärare och andra intresserade och låt dem producera material av det som finns fritt tillgängligt på webben och ge ut det med Creative Commons licens.

Producera inte material alls utan använd det som finns. Det finns en massa material, spel och liknande redan. Utnyttja det. Danskarna använde CounterStrike i modersmålsundervisningenredan på 90-talet. Nu har vi massor med World of Warcraft-spelare. Vad kan man få ut av det? Kan man dra nytta av dessa istället för att sätta massor med pengar på ett undervisningspel som, i ärlighetens namn, aldrig kommer att bli lika mångsidigt.