Skötte min "historiska" fostran med min dotter och gick till postlådan för posta ett brev. Undrar om det kommer att vara första och sista gången i hennes liv? När man förklarar saker för ett barn inser man ofta hur dumt det låter. På allvar, skriva saker på ett papper, stoppa det i ett kuvert och så kan någon om ett par dagar öppna det för att se vad där står. Dessutom betalar man för nöjet. Låter lite krångligt i dessa moderna tider.
Nu protesterar någon för "Det är ju så trevligt med riktiga brev". Nej, det är det inte. Det är känslan som brevet ger oss som är trevligt. Inte tycker man att personlig riktad reklam är trevlig bara för att den kommer i ett kuvert. Min dotter (som alltså är ett drygt år) förknippar inte gamla brev med något trevligt så hon kommer knappast att känna så. Här ligger faran i att ge format egenskaper. Inte bara det att känslan är falsk. Samma text är t.ex. precis lika trovärdig på Internet som i tryckt form, inte ändrar formatet på saken. (Men vi förknippar format med känslor och det får oss att tro mer på det ena än det andra.) Detta faktum hindrar även utveckling. Ta bara tidningar eller böcker. Vi hänger oss fast vid känslan av papperstidningar till den grad att vi inte bara skapar identiska e-kopior utan även sätter in ljudet av bladvändning på våra plattor...
Vi hindrar alltså ungdomar och andra fördomsfria att få använda fungerande och nya koncept för att vi känner på ett visst sätt. Inte riktigt bra vare det gäller sig post, böcker eller undervisning.
Till saken hör dock att i det här fallet var det enklaste sättet att få fram pappershögen med post. Istället för att scanna dem och e-posta tog jag ett kuvert och frimärke och kuvert ur lådan och skickade iväg dem. Så inte heller ska vi överge alla gamla format men vi ska vara medvetna om varför vi väljer dem. Innan vi uppnår standarder och alla har tillgång till nyare varianter kan ett gammalt sätt faktiskt vara det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar