Facerape-juridik

Läste om 15-åringen som åtalats för att ha publicerat saker med en "kompis" Facebook konto. Är inte riktigt säker på att rätten alla gånger är rätt ställe för detta (därmed inte sagt att det är fel alla gånger heller) men började fundera på juridiken. Hittade en advokatbyrå på Facebook som där svarar på frågor och skickade in följande:
"Hittade följande artikel från Sverige. (http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.450821/15-aring-polisanmals-efter-en-facerape) 15-åring anmäls för "Facerape". Funderade på följande. Facerape är ju oftast att du utnyttjar det att någon inte loggat ut från sitt konto eller gett ut sitt lösenord. Är det fortfarande ett brott? Om jag tar mig in i en olåst lägenhet utan lov är det väl ändå inbrott? Gäller samma digitala rum?

Vad skulle kunna tänkas vara utgången i ett sånt här fall i Finland om utövaren är under 15 och inte straffmyndig? Eller ännu intressantare, om personen är under 13 och kontot alltså är falskt?"

Ska se om jag får svar.

Tillägg:  Ett svar på en förkortad fråga finns nu publicerat (31.5. 2012):
En person under femton kan inte straffas utan de åtgärder som kan tas till går via de sociala myndigheterna, Om personen som olovligt använder kontot är över 15 år kan ma anmäla detta och straffet kan vara böter eller fängelse högst ett år. (Sades inte rakt ut men jag tolkade det som att det även gäller utnyttjande av att nån glömt att logga ut.)

De som står utanför

Ny Digidelrapport om Internetanvändning "De som står utanför". Föga överraskande är det pensionärer som är den största gruppen som står utanför. Det som bekymrar  mig lite är att  ungefär 30 procent av icke-användarna är yngre än 65 år. Det som mycket bekymrar mig är att lärare utgör den största gruppen akademiker som inte använder Internet. Hur kan det bli bra när den grupp som använder minst ska undervisa den grupp som använder mest? Blir det inte lite svårt för dem att förstå varandra?

Datorn -Vår gemensamma fiende?

I helgens medieskörd har jag fastnat på en sak. Alltid när nån negativ utveckling sker är det "datorns" fel. På Stafettkarnevalen uttalade sig folk om att det är "datorns" fel att ungdomar inte inte idrottar och  insändare i tidningen protesterade mot e-tidningar och försvarade tidningsprasslet. När sedan tragedin i Hyvinge inträffade fanns det genast diskussioner på Facebook om dataspel (folk ångrade att de köpt spel som gör deras barn våldsamma) samt förklaringen att det är klart att unga mår dåligt eftersom de hänger på nätet hela nätterna och inte är ute och leker. Man funderade t.o.m. om det var dataspelen som lärt utövaren skjuta...
Var världen verkligen våldsfri före webbens genomslag på 90-talet? Inte vad jag kommer ihåg.
Som jag kommer ihåg det fanns det i de idrottsföreningar jag var med i en massa deltagare som absolut inte ville vara där men det fanns inte så mycket annat i en liten stad. Nu finns det. Jag kommer även ihåg att folk var våldsamma då jag gick i skola på 80-talet trots att ingen spelade våldsamma dataspel på den tiden eftersom de ínte fanns.
Är det samma som vi är rädda för med e-tidningar och liknande utveckling? Att det ska ske en ny våldsutveckling eftersom man inte längre prasslar med papperstidningar? Nu är det dags att vi alla skärper oss och slutar försöka hitta enkla lösningar på svåra problem och generalisera människor. Sånt gör bara att vi missar de verkliga problemen och därmed chansen att göra situationen bättre.

Stora piloter eller små bitar?

Deltog i början på ett kick-off seminarium för ett IT-samarbete mellan några kommuner. Riktigt trevligt ordnat och ett bra program. Dock märker jag att det är samma saker som kommer upp på varje liknande tillfälle och det har de gjort de tio år jag jobbat med detta. Det gör dem ju inte mindre sanna för det för visst är det sant att vi behöver följa med vår tid, att teknik föråldras snabbt så vi ska koncentrera oss på pedagogik o.s.v. men varför kommer vi inte vidare? Varför står vi på samma ställe?
Sista talaren, Anssi Tuulenmäki, kom med en bra poäng. Bra så eftersom har var på plats i rollen av inspiratör och det är nåt som borde finnas mer av.
Han kritiserade tanken med stora pilotprojekt. Dessa har ofta ingen grund att stå på för man har inte skapat sig en bild av behovet/läget. De kommer igång stort men fungerar inte direkt och faller som ett korthus. Eftersom man försökt en gång så är det ju ingen idé att sedan försöka på nytt.. Som exempel använde han killen som funderade på att starta en webbshop för skor. (nämner inte vilken så blir detta inte ett reklaminslag). Istället för att bygga upp en tekniskt svår affär och köpa en massa skor på lager så gick han runt i affärer och fotade skor. Lade upp dem på webben och när nån ville köpa gick han till affären, köpte skor och sålde vidare. Enkelt och utan risk att bli sittande med en massa skor.
Själv har jag ofta kritiserat det att man petar omkring utan vision av vad man man vill åstadkomma. Kanske sanningen ligger där mitt emellan. Jag har skaffat mig en stor erfarenhet av vad som fungerar eller inte fungerar och vad det finns en efterfrågan på eftersom jag på gräsrotsnivå försökt mig på en massa grejer. Denna kunskap är dock inte välkommen i stora projekt har jag märkt. Där vill man ha stora visioner och blandar man in saker som användare blir det genast svårare. När det stora projektet sen misslyckas kan man säga att efterfrågan saknades och behöver inte göra nåt på ett tag igen.
Tydligen borde man hitta nån form av ballans. Testa först med nollbudget och enkelt för att se om det är nåt att ha. Om det visar sig finnas potential så tar man det ett steg vidare. I det sedan är det bra läge att sätta in de stora resurserna.  Helt enkelt bygga upp från smått och sedan lägga ihop bitarna till nåt stort. Utan att bli sittande med en massa skor i storlek 34 då man hade behövt 44:or.

Unga visar upp sig sexuellt på nätet

Artikel på temat "Unga visar upp sig sexuellt på nätet". I linje med tidigare undersökningar men en del tänkvärda uttalanden i den kort texten. 

"Ungdomsstyrelsens intervjuer med ungdomar som har lagt ut nakna eller lättklädda bilder på sig själva, visar att ungdomar inte nödvändigtvis ser på bilder med samma ögon som vuxna. En bild behöver inte anses som utmanande bara för att personen på den har lite kläder på sig.
– Ungdomar som dricker säger att ”alla” gör det. Kanhända gör alla det i den subkulturen som man själv tillhör, men frågar man ungdomar ur andra grupper kan de ha helt andra normer för vad som är normalt och inte, säger Ingrid Gråberg."

Smarta eller lata studerande?

Tydligen dyker det upp fler och fler sajter på vilka man kan köpa skolarbeten. (Som följd skaffar fler och fler skolor program för att avslöja plagiat.) Jag har lätt att förstå detta. I ärlighetens namn, om jag får en arbetsuppgift som nån annan redan gjort så gör jag inte om den. På samma sätt är det med dessa arbeten många gånger. Hur många arbeten om Saturnus, bokrecenssioner om samma bok som  senaste fem årskurserna gjort enligt precis samma mönster eller debattskrivelser om eutanasi behöver vi?
Istället borde det skapas aktuella uppgifter som spelar nån roll. Kräver man egna slutsatser och åsikter spelar det ju inte så stor roll varifrån man skaffat bakgrundsfaktan så länge den är någorlunda tillförlitlig. Dessutom. Dessa plagiatkontroller klarar bara text. Man kan alltså lura dem med en del av lösningen på problemet. Låt elever och studerande jobba med multimedia och utnyttja det material som redan finns för att bygga nya helheter. Detta är färdigheter som är nyttiga.
(Om man inte är ironisk och konstaterar att med det upphovsrättstänkande och patentsystem vi har idag kommer en av framtidens viktigaste färdigheter att vara vetskapen hur man kringgår dessa men så långt har det väl ännu inte gått.)
Jag ska kanske förtydliga att jag inte tycker fusk och plagiat är ok men att vi bör fundera lite på orsaker istället för att söka tekniska lösningar,

Användaransvar

Nu är lagringen av information från sociala medier uppe i pressen igen. Denna gång inte Facebook utan Twitter som lagrat användares kontakter. Observera att detta inte är olagligt och att användaren ger tillstånd att Twitter-appen får läsa kontaktlistan vid installation.
Varför blir det då så stor grej?. Vet inte alla vid detta laget att information på webben inte försvinner? Om man inte vill ha det så, varför godkänner man då villkoren? Var är den här journalistkåren då "upphovsrättsmaffian" lobbar igenom lagar som tvingar ISP:n att censurera nätet och ger privata aktörer rättigheter som inte ens polisen har? Var är då försvararna  av vår integritet?
Vissa saker kan man välja att använda eller låta bli. Andra är vi i dagens läge mer eller mindre tvingade att använda. Vilka vore det viktigare att försvara och verkligen förklara för folk vad detta betyder?
För inte har väl journalisters egna (vinst) intressen någon inverkan på vad man lyfter fram?

Lärarlördag

Har idag pratat för elever i Helsinge skola och Helsinge gymnasium om "Internet" och sitter nu och förbereder delen för lärarna som jag ska hålla imorgon. Har tänkt mig att försöka förklara hur olika synsätt personer har beroende på bakgrund. I detta fall om man upplevt en tid utan Internet eller inte. Dessutom ska vi titta på hur olika forum på webben fungerar och vilka möjligheter det ger. Utan den kunskapen är det svårt att förstå eleverna för att inte tala om svårt att att skapa vettiga förutsättningar för inlärning. Hur undervisar du personer om du inte förstår deras bakgrund? Hur kan du förklara saker som källkritik om du inte vet hur webben fungerar. Det handlar ju tros allt inte om vad man som lärare vill. Ett totalt ointresse för dessa saker är samma som ett totalt ointresse för den grupp man ska undervisa dagligen,
Dessutom hoppas jag hinna visa lite hjälpmedel som konkretiserar detta och kanske kan underlätta lärarjobbet lite i praktiken. Egen nytta är ju bästa exemplet och här ska vi komma ihåg påståendet att "Den som trots tillgång till dator håller fast vid papperskalendern inte har digital kompetens."

Eftersom jag tänker använda detta inlägg som bas sätter jag änni in ett par länkar till tidigare inlägg (förutom dem som jag gömt i texten.)
UBS rekommendationer om användningen av soc. medier och utkast på tillstånd.
Vad är Creative Commons?

Frigör lärarna...

... men på vems ansvar?
För att lärare, eller vem som helst för den delen, ska kunna jobba effektivt ock kreativt krävs att de fritt får administrera de datorer och liknande de förfogar över. Traditionellt har det varit lite svårt att få igenom det. Vanligtvis med två motiveringar.
Säkerhet. Kan man installera program kan man även lätt få in skadlig programvara. Risken finns men detta anser jag vara ett mindre problem där nyttan definitivt är större än faran. Den andra faktorn är kanske lite knepigare. Vem ansvarar för att de program som är installerade är lagliga? Visst kan man skriva användarkontrakt och liknande där man gör upp regler men gäller det? Vem ansvarar sist och slutligen för att den programvara som används i undervisningen är laglig?
Om någon i skolans ledning bär det slutliga ansvaret förstår jag att det kan vara lite svårt att få igenom admin-rättigheter åt användarna. I dessa tider där det görs allt för att sätta dit personer för "piratism" skulle jag inte heller våga ta det ansvaret i en lite större skola med mycket personal.
Vore intressant att veta hur detta ansvar egentligen fördelas.

Barns rättigheter

"Ingen får läsa ett barns sms eller brev, om barnet själv inte vill."  Så löd Barnkonventionens uppdatering på Facebook idag. Det låter väl rätt och riktigt? 
Av nån orsak följdes det av kommentarer med en massa orsaker till att detta inte var riktigt sant och orsaker till att bryta mot det. Visst finns det alltid "om och men" och inga ultimata sanningar. Samma gäller brevhemligheten och datasekretess för dig eller mig. Begår jag grova brott kan dessa brytas och mina hemligheter lämnas ut. Min  poäng är att detta är undantag och inget som slentrianmässigt görs. Samma ska gälla barn. Barn har rättigheter som inte lättvindigt ska kränkas. Så jag instämmer: Ingen får läsa ett barns sms eller brev, om barnet själv inte vill."